|
OFIKLEID
'''Ofikleid''' är en familj musikinstrument i bleckblåsfamiljen, och betecknar de största medlemmarna i familjen av klaffhorn, utvecklat av Jean Hiliaire Asté, musikprofessor och instrumentmakare i Paris. Han tog patent på instrumentet 19 juli 1817. Ofikleiden har likheter med en fagott men till skillnad från fagottens munstycke som består av ett dubbelt rörblad har detta instrument ett mynstycke av den typ som används till brassinstrument.
Namnet Ofikleid betyder serpent med klaffar, från grekiskans O´fis (Orm) och Kleis (klaff), och instrumentet blev då också utvecklat som en förbättring av serpenten. Serpenten var svår att spela rent, och hade en dålig klang. Tonhålen var placerade där man lättast kunde nå dem, i stället för där det var bäst akustiskt sett. Asté tillverkade röret av metall, i motsatts till serpenten som var i trä, och han placerade nio tonhål i korrekt position, och använde stora klaffar till att täcka dem. Nyare instrument har dock vanligtvis 11 eller 12. Några senare modeller tillverkades med ventiler; en hade tre ventiler och var därmed egentligen en primitiv tuba, och en hade en ventil och 5 klaffar.
När tuban gjorde sitt intåg i mitten av 1800-talet så tog den raskt över efter ofikleiden, men instrumentet blir fortfarande använt ibland för att spela musik skriven för det.
Ofikleidfamiljen
- Altofikleid (i F eller Ess)
- Basofikleid (i C, B eller Ass)
- Kontrabasofikleid (i Ess)
Musik för ofikleid
- Daniel-François Auber: La Muette de Portici
- Hector Berlioz: The Damnation of Faust, Benvenuto Cellini, Fantastic
- Symphony (Symphonie Fantastique), The Trojans
- Felix Mendelssohn-Bartholdy: Elias, En midsommarnattsdröm
- Giacomo Meyerbeer: l'Africaine, Les Huguenots, Robert le Diable
- Robert Schumann: Paradies und die Peri
- Gaspare Spontini: Olimpie
- Richard Wagner: Rienzi
Källa/Bild: Wikipedia
|
![]() |
LÄNKAR
|
